Bildspel där författaren berättar om bilder och personer:

Vill du se fler bilder? Besök galleriet.

↓ Scrolla för att läsa hela berättelsen ↓

Förord

#

Forsmarks bruk 1887

Klas Gustav Jansson eldar i den enkla spisen för att värma vatten och hålla kylan ute i den trånga, fuktiga bostaden i statarlängan på Forsmarks bruk i norra Uppland. Det sprakar om elden och värmen sprider sig i rummet med sin rökiga brända doft. Året är 1887 och Klas hustru Greta Stina ligger till sängs redo att föda barn. Klas, som är statare vid bruket, har svårt att stå stilla och vet inte riktigt vad han skall ta sig till. Två grannfruar hjälper till med förlossningen. Greta Stina har kraftiga värkar men allt går bra och det blir inte särskilt dramatiskt. Klas drar en lättnadens suck, lägger in mer ved i spisen, sätter sig tungt på sängkanten och ser kärleksfullt på sin fru och nyfödde son. Gossen Knut Linus Ludvig Jansson skall så småningom bli min älskade morfar.

Knut gick tidigt till sjöss. Till en början som besättningsman på fraktfartyg längs den svenska ostkusten. Efter det jobbade han en tid på ett fyrskepp. Efter ett år som fyrbiträde på Landsort flyttade Knut och hustrun Augusta till en motsvarande tjänst på Lungö fyr utanför Härnösand. Min mormor Augusta född Viberg växte upp på Tvingudden i Börstils socken. Närmaste by var Långalma inte långt från Östhammar. Mormor hade “gröna fingrar” och drömde om att odla i större skala. Det skulle visa sig att den drömmen inte skulle bli verklighet.

Knut var en man med mycket bestämda åsikter. Att kompromissa kändes inte alltid bekvämt för honom och att stå med mössan i hand och tigga och be var för honom otänkbart. “Kan man inte äta sig mätt, ska’ man inte sleka (slicka) sig mätt” var ett uttryck han ofta använde. Eftersom morfar och fyrmästaren på Lungön inte drog jämt, bestämdes att han efter 7 år på fyren skulle byta plats med fyrbiträdet Petrus Öberg på Högbonden. Så enkelt löste man konflikter på den tiden. En klippö mitt ute i havet utan naturlig hamn, el eller drickbart vatten utanför Nordingråkusten, av Sixten Söderblom vid något tillfälle kallad “Djävulsön”. Dit flyttade familjen tre barn och en hund den 28 november 1921. Min mor Elsa var då ett år gammal. Ett barn Alfred som dog i späd ålder lämnas kvar begravd på Lungön. Mycket finns att berätta om det ibland omänskligt hårda livet på ön. I dag är det självklart att det kommer vatten när vi vrider på kranen och att lampor lyser när vi trycker på strömbrytaren. Vi spolar i toaletten och när vi känner oss frusna tar vi en varm dusch.

Sida 1

#

Familjen Jansson på Lungön.

Här en bild på familjen Jansson. Platsen är Lungön strax utanför Härnösand och året är 1919. Det är ett år innan min mor Elsa föds och två år innan flytten till Högbonden. Mellan morfar Knut och mormor Augusta sitter Arvid och Anna. Till vänster om morfar sitter hunden Bella. På Lungön kunde man leva ett relativt bekvämt liv. Närheten till Härnösand bidrog naturligtvis till detta. På ön fanns dessutom ett kapell, kyrkogård, en liten affär, skola, vägar, bofast befolkning och stora möjligheter till grönsaksodling vilket var ett av mormor Augustas allra största intressen. Högbonden saknade allt man hade på Lungön men man hade inget annat val än att flytta.

Sida 2

#

Flytten till Högbonden.

Till den här vindpinade klippön flyttade min då ettåriga mor Elsa med familj på hösten 1921. Bofasta på ön då var fyrvaktaren Axel Söderblom och fyrmästaren Per Olof Sjöstedt med sina familjer. Familjen Jansson fick till att börja med bo i källaren där även fotogenfaten förvarades. Min morbror Arvid berättade att man på vintern flyttade ut sängarna mitt i rummet eftersom det blev is på väggarna på natten. Fyrbiträdet var lägst i rang och allt eftersom man steg i graderna fick familjen flytta upp en våning. Längst upp fanns en skola men den lades ner samma år som familjen Jansson flyttade till ön. När det var dags att börja skolan inackorderades barnen Jansson på fastlandet. Anna i Rävsön, Arvid och Elsa i Näsänget. Min mor Elsa har berättat hur hon blev retad för att hon inte pratade nordingråmål. Rasterna var därför det hon mest gruvade sig för. På lektionerna hade hon, på grund av närsynthet, svårt att se vad läraren skrev på tavlan. Hon blev placerad längst bak i klassrummet och vågade till en början inte berätta att hon inte såg vad läraren skrev. Bönhamnsborna var nog osäkra på vad man hade för sig ute på ön. Man blev betraktade som hedningar eftersom man inte gick i kyrkan. Så var det fisket! Fyrpersonalen fiskade framför allt torsk och sik Fiskarna i Bönhamn fiskade strömming. Min mor Elsa fick ofta frågan “Pappa, fiska’ han siken”? Hon sa ofta att “han eller hon är så nyfiken så man skulle kunna tro att dom ä´ från Bönhamn”!

Sida 3

#

På den här bilden från 1924 (min gissning) står Per Olof Sjöstedt i vit fyrmästarrock längst upp till vänster. Till höger om honom står min morfar Knut Jansson som då tjänstgjorde som fyrbiträde. Mellan Sjöstedt och morfar står morbror Arvid. Stående framför stentrappan syns fyrvaktaren Axel Söderblom och framför honom min mor Elsa född 1920. Hon skulle då vara 4 år på den här bilden vilket jag tycker är en rimlig gissning. Sittande längst till vänster min mormor Augusta. Flickan med den stora fina hatten sittande som nummer två från höger är mamma och Arvids storasyster Anna. Övriga barn är förmodligen tre av Söderbloms fem barn.

Tjänstefördelningen på en fyrplats var fyrbiträde, fyrvaktare och fyrmästare. Fyrbiträdet hade lägst rang och fyrmästaren fungerade som chef och arbets-ledare för de övriga.

Flickan med den fina hatten, Anna Jansson, kommer att insjukna i TBC och avlider fyra år senare på ön endast 18 år gammal. Per Olof Sjöstedt drabbas 1935 av en hjärtinfarkt uppe i fyrtornet. Under stor dramatik lyckas man hjälpa honom ner för spiraltrappan och med linbanan ner till Klubbviken där han i hårt väder sittandes i en stol fördes vidare med en liten bruksbåt till Bönhamn och transport till sjukhuset i Härnösand. I normala fall hade man aldrig gett sig ut i det vädret. Enligt min mor Elsa som då var 15 år överlevde han den äventyrliga resan men avled på sjukhuset i april 1935.

Sida 4

#

Kajen i Getviken.

Det var näst intill omöjligt att lägga till med båt på Högbonden då det inte finns någon naturlig hamn. Man byggde därför en kaj i Getviken med lyftanordning där personalens bruksbåtar kunde hissas upp. Den första som byggdes 1928 var av trä och försvann rätt snart i en storm. Kajen på bilden byggdes av betong 1932 och har efter hand förbättrats och byggts ut.

Sida 5

#

Smedjan nere i Klubbviken.

Efter flera år av utredningar och planering startar bygget av fyren på Högbonden i augusti 1908. Nere i Klubbviken byggdes manskapsbarack, förrådsbod, kontor och smedja. Smedjan på bilden var alltså en av de första byggnaderna som uppfördes på ön. Den behövdes när linbanan skulle byggas som i sin tur var en förutsättning för att fyren och bostadshuset skulle kunna byggas. Materialet till bygget kom till ön med båtar och pråmar och måste transporteras upp till den högt belägna arbetsplatsen 70 meter över havet. För att få plats med byggnaderna måste man spränga bort 36 kubikmeter berg. Stenblocken användes till grundläggning men måste först klyvas till lämplig storlek och form. Arbetet utfördes för hand och var mycket tidskrävande. Rödteglet till boningshuset tillverkades på Utnäs bruk norr om Nyland vid Ångermanälvens strand. Teglet fraktades på pråmar ut till Högbonden och kärrades på så kallade plankvandringar upp till linbanan. Smedjan är nu borta men man kan se rester av eldstaden om man tittar noga när man promenerar ner till Klubbviken. Berget bakom smedjan heter fortfarande “Smedjeberget”. På bilden syns början på linbanan som även fortsättningsvis var en förutsättning för att man skulle kunna leva och arbeta på fyrplatsen.

Sida 6

#

Augusta tvättar.

Fyrmästarfrun Augusta har samlat vatten till tvätt. Tvätta gjorde man även sommartid nere i klubbviken. Bristen på vatten var ett ständigt problem. Dricksvatten fick man samla in på klipporna i gölar som bildats efter regn. På vintern var den enda möjligheten att tina snö. En djupborrad brunn fick man först 1944 men man var tvungna att pumpa minst en halvtimme innan det kom fram något vatten. 1961 när “elen kom till ön” monterades en eldriven pump.

Innan fyren tändes den 18 oktober 1909 fick fyrpersonalen i uppgift att dika ut den myr som fanns ända in på husknuten. I slutet av utdikningen placerades en cementerad brunn med utlopp. Man kunde där pumpa upp ett brunfärgat myrvatten som gav en mörk fällning över natten. På 30-talet hittade Sixten Söderblom ett utlåtande om vattnet från ett laboratorium i Härnösand. Det beskrevs som otjänligt som människoföda, men användbart till diskvatten.

När jag frågade min mor Elsa vad som var det besvärligaste med livet på ön svarar hon tveklöst bristen på vatten! Hon hävdade bestämt att man ibland var tvungen att använda “myrvattnet” till annat än disk men att ingen blev sjuk av det.

Sida 7

#

Kattgubben “Sluggo” på drivisen.

Han lär ha uppvaktat kattfröknar i Barsta. Kanske är det dit han är på väg. Den här tiden på året när isen var på väg att bryta upp blev man isolerade på ön en tid fram till dess att man kunde använda båtarna. Om väntan blev lång hände det att man fick post och mat nersläppt från ett flygplan.

Sida 8

#

Morfar Knut, här fyrbiträde, och fyrmästare Sjöstedt i lilla bruksbåten vid Bönhamn. Varför har man en cykel i båten? Inte kan man väl cykla på Högbonden? Självklart inte, men man använde den för att cykla till Näsänget och köpa mjölk på en bondgård. Bäst att ta med den ut till ön så att den inte blir stulen!

Sida 9

#

Söderbloms var först i trakten som skaffade radio i början av 30-talet. En Radiola. Fantastiskt! Arvid Jansson och Sixten Söderblom ser högtidliga ut. Elsas kommentar på baksidan av kortet.

Sida 10

#

Knut Jansson till vänster och Ossian Söderblom visar upp en lyckad torskfångst. Ossians far Axel är fyrmästare och Knut är hans fyrvaktare. Bilden är från den senare delen av 1930-talet. Axel Söderblom blev fyrmästare våren 1935 och efterträdde då Per Olof Sjöstedt.

Ända sedan slutet av 1500-talet hade det varit stridigheter om fisket längs norrlandskusten. För den som vill veta mer om detta rekommenderar jag kapitlet om Högbonden i Anders Hedins intressanta bok “Ljus längs kusten” från 1988.

Personalen på fyrplatserna hade av hävd rätt till husbehovsfiske. När personalen på Högbonden ville utnyttja sin rätt motsatte sig lokalbefolkningen detta och menade att man hade ensamrätt till fisket i vattnen runt Högbonden. Fyrmästare Sjöstedt skickade då en förfrågan till sin chef, lotskaptenen i Gävle, som lät ärendet gå vidare till Lotsstyrelsen i Stockholm. Efter många turer och utredningar slogs det fast att personalen på fyren hade rätt till husbehovsfiske och ortsborna fick motvilligt acceptera att fyrfolket ingick i fiskegemenskapen. Det hände att fiskarna i väntan på att vittja sina strömingsskötar drog upp båtarna i Klubbviken och gick upp till fyren för en pratstund och en kopp kaffe. Det rådde trots allt en rätt god stämning mellan fiskare och fyrfolk.

Sida 11

#

Ulla i badet.

Min storasyster Ulla Jansson har förmodligen regnvatten i tvättbaljan. Det kan vara sommaren 1944. I bakgrunden är det vi har kallat “lotsstugan” där de så kallade signalisterna bodde under krigsåren. På berget ovanför stugan fanns ett utsiktstorn. När signalisterna lagade mat bjöd de Ulla på smakbitar genom fönstret.

Sida 12

#

Morfar och Ulla.

Knut Jansson med ett lass björkved och barbarnet Ulla på kärran. Året är 1944. I bakgrunden syns uthusen som numera inrymmer serveringen och längst till höger skymtar lotsstugan.

Sida 13

#

Fyrmästare.

Paret Jansson på gårdsplanen. Året är 1943 och Knut är nu fyrmästare. Det syns på det vita mössöverdraget som markerade fyrmästartiteln. Lönen var inte hög och Augusta sa ofta att i stället för högre lön fick man extra revärer och guldknappar på uniformen. Inget man kunde köpa mat för i Bönhamn!

Sida 14

#

Vid vevgramofonen

Min morbror Arvid med vevgramofonen på Högbonden. Som sjöman kom han att segla jorden runt. Det innebar att han kom i kontakt med musik av alla de slag. Jazzmusik blev ett stort intresse som han behöll livet ut.

Sida 15

#

Kusin Robert på besök

Elsa och Arvids kusin Robert på besök. Han fick en gratis permissionsresa och passade på att besöka sina släktingar på Högbonden. Fram till 1943 drevs fyren med fotogen. Det var ett tungt jobb att transportera 180 litersfaten upp till fyren. Fotogenet förvarades i källaren. På bilden vid den vänstra husknuten syns den anordning där man fäste taljan när man firade ner fotogenfaten till förrådet i källaren. I källarvåningen bodde min morfars familj den första tiden. Arvid har berättat för mig att man flyttade ut sängarna till mitten av rummet då det blev isbildning på väggarna vintertid.

Sida 16

#

Morbror Arvid på besök vintern 1945. Arvid var sjöman som seglade jorden runt. Mycket spännande för oss att ha en sådan morbror. Ulla säger att han tyckte att hon var bortskämd och försökte uppfostra henne. Hon lär ha blivit arg och sagt “åk hem till ditt Amerika du!”

Sida 17

#

Ulla i Lillsjön.

En gång i tiden var det ett brett sund mellan själva Högbonden och dess nuvarande sydspets Klubbudden. På grund av landhöjningen blev så småningom sundet en sjö. Klubbviken var i stort sett den enda plats där barnen fick lov att leka på egen hand. Ingen rolig lekplats bland stenarna, men man hade god uppsikt över sina barn från fyren. Övrig terräng på ön var inte så barnvänlig.

Här sitter min syster Ulla i “Lillsjön” nere i klubbviken. Den var en populär badplats bland fyrpersonalens barn. Sjön hade förbindelse med havet via ett dike som personalen var noga med att hålla öppet. I dag är sjön uttorkad dels på grund av landhöjningen och att ingen längre underhåller diket.

Sida 18

#

Min far Henning Sundin och Ulla i Stortrappan med 52 steg.

Året är förmodligen 1946. Min farfar Erik Johan Sundin var skräddare och sydde morfars uniformer. På så sätt träffades Henning och Elsa och gifte sig så småningom. Henning adopterade Ulla som var född utom äktenskapet. Ulla är alltså min halvsyster, något som hemlighölls länge. På den tiden var det skamligt! Efter alla “humoristiska” skriverier och “lustiga” visor om fyrvaktardottern som blev med barn så snart hon lämnade ön isolerade sig min mor på sin ålders höst och mådde inte så bra. Hon tog åt sig av skriverierna och skämdes! Då det inte bodde så många fyrvaktardöttrar ute på ön var det inte svårt att räkna ut vem det skulle kunna vara. Att Högbonden blev en turistattraktion gjorde inte saken bättre. Hon hade svårt att förstå den plötsliga förändringen från hårt slit och umbäranden till lyx. Hon sa ofta med eftertryck att “när vi bodde där ute, var vi inte värda ett ruttet lingon”. Nu kan man inte gå å’ handla utan att det är Högbonden på varenda påse"!

Sida 19

#

Henning och Ulla på Klubbudden.

Henning spejar på något i fjärran. Året är förmodligen 1946. Min farfar Erik Johan Sundin var skräddare och sydde morfars uniformer. På så sätt träffades Henning och Elsa och gifte sig så småningom. Henning adopterade Ulla som var född utom äktenskapet. Ulla är alltså min halvsyster, något som hemlighölls länge. På den tiden var det skamligt! Efter alla “humoristiska” skriverier och “lustiga” visor om fyrvaktardottern som blev med barn så snart hon lämnade ön isolerade sig min mor på sin ålders höst och mådde inte så bra. Hon tog åt sig av skriverierna och skämdes. Då det inte bodde så många fyrvaktardöttrar ute på ön var det inte svårt att räkna ut vem det skulle kunna vara. Att Högbonden blev en turistattraktion gjorde inte saken bättre. Hon hade svårt att hantera den plötsliga förändringen från hårt slit och umbäranden till lyx. Hon sa ofta med eftertryck att “när vi bodde där ute va´ vi inte värda ett ruttet lingon! Nu kan man inte gå å’ handla utan att det ä´ Högbonden på varenda påse”!

Sida 20

#

Julen 1946.

Fyrvaktare Ivar Kyhlberg med barnen Inger och Lasse samt Elsa Jansson med dottern Ulla. Det är Julen 1946 och man är i färd med att såga en julgran.

Sida 21

#

Elsa och Ulla i den upphissade stora bruksbåten kallad “Sampo.” I bakgrunden syns Höglosmen.

Sida 22

#

Sommaren 1947.

Samma år som morfar Knut blev fyrmästare (1943) ersattes det gamla fotogenglödljuset med ett gasdrivet system, så kallat Dalénljus, som innebar att personalbehovet minskade. Den här bilden är från sommaren 1947. Det är sista sommaren på Högbonden. Morfar och Lundgren, en tillfälligt anställd hjälpreda den sista tiden på ön, transporterar en gastub. Innan Dalénljuset fungerade fyren som en jättelik fotogenlampa och krävde ständig passning med att justera lågan. Det gällde att inte somna på sitt pass. Min mor Elsa har berättat att morfar stickade strumpor för att hålla sig vaken men att mormor hjälpte honom med “hälsteget”.

Sida 23

#

Våren 1947

Fyrvaktaren Ivar Kyhlberg har tillträtt en tjänst på Östergarns fyr och ersatts av en man som enligt min mor hette Lundgren. Här poserar han tillsammans med morfar i stortrappan. Det ser ut att vara kallt och Lundgren har en bössa under armen. Vad som jagades är osäkert. Kanske säl eller fågel. Man kanske helt enkelt har arrangerat en rolig bild.

Sida 24

#

Barn på gårdsplanen.

Främst står min syster Ulla med Inger och Lars, vars pappa Ivar Kyhlberg tjänstgjorde som fyrvaktare under morfars sista år på fyren. Fram till dess hade Ulla varit enda barnet på Högbonden, och det var naturligtvis härligt att få sällskap av andra barn. Här firar man med en Pommac!

Sida 25

#

Barn på besök. Ulla tittar förundrat på naken pojke. Det var inte ofta det kom andra barn på besök och speciellt inte nakna pojkar kan man tänka.

Sida 26

#

Lillsjön.

Synd att inte Lillsjön finns kvar. Sommaren 1947 var den till stor glädje för Ulla Jansson och mamma Elsa.

Sida 27

#

Min mor Elsa Jansson sitter på Smedjeberget och blickar ut över havet. Tiden är någon gång i början av 40-talet. Längst ute på Klubbudden syns ett byggnadsverk som jag länge varit osäker på vad det kan ha haft för funktion. I Fyrsällskapets bok “Fyr- och sjömärkeslistan”, kan jag hitta lösningen på min fundering. Det är ett s.k. sjömärke som markerar den farled som båtar bör välja om man vill undvika att gå på grund. Som mycket annat är det sedan länge borta.

Sida 28

#

Morfar vid båtlyften.

På den här bilden har Knut Jansson hissat upp båten efter en tur in till Bönhamn. Då det inte fanns någon naturlig hamn på ön måste bruksbåtarna efter användning hissas upp för att inte krossas mot klipporna. När jag senast besökte ön var lyftanordningen bortplockad! Blir nästa steg att montera ner den ursprungliga och för personalen livsnödvändiga linbanan? Smedjan är sedan länge borta. Det känns allt mer motiverat att i ord och bild dokumentera det strävsamma livet på ön.

Sida 29

#

På besök hos familjen Näsholm.

När Elsa skulle börja skolan inackorderades hon hos familjen Näslunds i Näsänget. På den här bilden hälsar mormor Augusta och Ulla på hos fru Näsholm. Trevligt för mormor att få göra en utflykt och komma bort från ön.

Sida 30

#

Sommaren 1947. Fyrmästaren Knut Jansson tjärar plankvandringarna nere i Klubbviken. Han går i pension den 30 september det året men plikttrogen som han är vill han lämna fint efter sig. Till sin hjälp har han barnbarnet Ulla som tar sig för pannan. Det är varmt och morfar har på sig tropikhjälmen som Arvid tagit med från någon av sina resor. I bakgrunden syns smedjan och linbanans första del.

Sida 31

#

Paus i arbetet.

Här tar man en paus i arbetet med att tjära plankvandringarna. Knut ser trött och sliten ut! Det är sista sommaren på ön och det är nog med blandade känslor han tänker på att han går i pension till hösten.

Sida 32

#

Knut på taket.

Högt uppsatt fyrmästare! Knut Jansson inspekterar taket på boningshuset. Linbanans motorhus till höger på bilden. Bakom det låg mormor Augustas pyttelilla trädgårdsland. Mormor hade “gröna fingrar”. Tyvärr fanns ingen odlingsbar mark på den karga klippön.

Sida 33

#

Sista sommaren på Högbonden.

Fin bild på morfar Knut. Han sitter och blickar ut över havet. I bakgrunden syns uthuset som nu är servering. Det är morfars sista sommar på ön innan pensionering och flytt till fastlandet. Statligt anställda kunde erhålla pension vid 60 års ålder på den tiden. Det är ett känslosamt ögonblick som kameran har fångat här. Det kändes förmodligen vemodigt att lämna ön efter 26 år.

Från Roslagens famn — En familjeberättelse från Högbonden